Bergman och Jane

BERGMAN OCH JANE

En nekrokomisk spöksonat

BERGMAN LEVER och ger lust att leva.

Radarparet Vladimir Oravsky och Kurt Peter Larsen väcker Ingmar

Bergman till liv och låter honom sammanstråla med en wannabe

skådespelerska som inbillat sig att vägen till framgång inte nödvändigtvis

är avhängigt av hårt arbete och talang… Bergman och Jane är

Grevinnan och betjänten, August Strindberg och Spöksonaten, Shakespeare

och Hamlet, Lars Norén och Leif Zern, Tarzan och Jane

”Det är olustigt att se konstnärer, regissörer och författ are stryka kulturkypare

medhårs av rädsla eller annat slags egenintresse. Även jag

har den vägen vandrat. Men bara fram till den dag då kulturkyparna

inte längre förmådde hämma mig, vare sig i kreativt eller ekonomiskt

hänseende. Hur mycket tomgångssnack har jag inte tvingats genomlida

i sällskap med dessa offi ciösa typer kallade kritiker, analytiker och

experter! Dett a djävla parasitpatrask! Kanske var det nödvändigt i början,

för karriärens skull och för att uppnå den position jag så småningom

fi ck åtnjuta, men fan va ångestfyllt och fan vad förnedrande! Fast

lite roligt hade jag ändå: när jag fi ck läsa med vilket allvar de bemött e

alla mina lögner och uppenbara påhitt . De trodde på allt - Flugornas

herre om så skulle vara. Och drog däreft er långtgående slutsatser rörande

mina pjäser och fi lmer

Sånt var kolossalt roligt… Men så småningom omvandlades mitt skratt

till skräck: alla dessa avhandlingar, analyser… Ingen avslöjade någonsin

bluff en. Eft ersom jag var Gud vågade ingen sig på att ifrågasätt a

mina budord och slå sönder mina Sinaitavlor.

Vem skrivs dessa så kallade analyser för och varför? Dessa kulturkypare

bryr sig inte ett dugg om konsten. Allt de producerar är uteslutande

självändamål: för att främja den egna karriären, för att få husera på

någon redaktion, eller bakom någon dörr prydd med en skrytt itel.

Världen VILL uppenbarligen bedragas, eft ersom den låter sig bedragas.

Jag har nog mitt på det torra men ibland, ibland när den bitt ra

smaken från tiden när jag slickade röv gör sig påmind… Den smaken

slipper jag nog aldrig. Om så maskar slukar de kött sliga resterna av

mina ben kommer smaken av röv likväl leva vidare…” Ernst Ingmar

Bergman