Det oändliga blå

Stefan Andhé är tillbaka med sin femtonde

bok. Som vanligt bjuder han sina läsare på en välsmakande blandningav blåaste nostalgi, flanörisk livsvisdom och skarpsynta iakttagelser, allt noterat med stilsäker briljans.

Glatt vemodig och med viss tillförsikt flanerar

Stefan Andhé in i nostalgins ljuvaste blåhet.

Därfinns barndomen, förflutenheten – Linköping, stugan i Bohuslän, mormors, farmors och farfars Alingsås.

Han minns hur det var att vara lyssnare,

på radions tid, innan vi blev tittare: Mannen i svart var så spännande att man knappt kunde sova.

En midsommar i London kan han överfallas av hemlängtan efter daggiga ängar men är glad att han slipper säcklöpningen med en sked mellan tandraderna och en potatis i skeden. För allt var inte idyll: rostiga spikar var farliga,liksom röt-månaden, och lärarna skräckinjagande.

Nu är det läraren som är rädd för eleven.

Och vid åsynen av tåget X2000, skapt som en tandkrämstub, slås han av tidens hetsjakt. Bråttom är dumt, slår han fast, den som flanerar hinner alltid se och uppleva så mycket mera. Skarpögt, kvickt och med stilistisk finess pendlar Stefan Andhés kåserier mellan det nostalgiska, det tankfullt eftersinnande

och det snärtigt samtidskritiska. Han är det

lilla formatets mästare.