Goulds bok om fiskar - en roman i tolv fiskar

William Buelow Gould var en engelsk straffånge och målare som dömdes till livstids fängelse, men drunknade 1831 då han försökte fly från Sarah Island, en straffkoloni i Tasmanien. Hans bevarade dagbok, med fiskillustrationer, är utgångspunkten för Richard Flanagans berättelse.

Romanens William Gould får i uppdrag att i vetenskapens tjänst avbilda de fiskar som sköljer in i hans saltvattencell och han blir besatt av deras väsen. Men lika lite som Moby Dick är en bok om valar är det här en bok om fiskarter. Fiskarna symboliserar de olika personer som Gould mött under sitt liv och kring dem väver han de mest otroliga historier. Boken genomsyras också av Flanagans svidande kritik mot det brittiska kolonialväldets grymhet motursprungsbefolkningen.

”Jag anklagades för mord men mitt sanna brott var att se världen som den var och att framställa den i form av fiskar.”

Några pressröster:

/.../ som på förbryllande modernt sätt låtsas vara både saklighet och roman halvvägs mellan sanning och skröna. /.../ Med perspektivförskjutningar och dubbelironier och hela det coola köret.

Marie Grut, Aftonbladet,

Goulds besynnerliga rapport har föga gemensamt med realistiska straffkoloniskildringar, men desto mer med Rabelais karnevaliska groteskerier, Laurence Sternes oändliga retarderingar, Márques magiska realism, Pynchons vetenskapshistoriska skrönor och Borges metalitterära labyrinter. Samtidigt målar Flanagan sina karaktärer som en rusig Hieronymus Bosch. Likt allegoriska figurer bär de sina lyten och sorger utanpå kroppen, i en inspirerad och komisk helvetesskildring som stinker av träck och förruttnelse. /.../ denna "roman i tolv fiskar" [är] ovanlig och smått fantastisk läsning, en skälmaktig skröna präglad av visionär inbillningskraft, anarkistisk berättarglädje och ett högst kuriöst intresse för våtdjur. Det är fisk, fisk och åter fisk. Sista kapitlet är till och med skrivet av en fisk.

Fabian Kastner, Upsala Nya Tidning,