I taket

En ung man bär för hållningens skull sedan barndomen en stol på huvudet, en stol som han inte längre kan skiljas från, hur än den försvårar hans väg genom livet så har denna stol åt honom vunnit den förtjusande Mélines hjärta. I bostadsbristens och byggprojektens Paris söker sig det unga paret och deras vänner – de oskiljaktiga Lanson och Malton, fru Stempf som bokstavligt talat vägrar att skiljas från sina ofödda barn, den oförliknelige Kolski – en mindre ortodox lösning på bostadsfrågan: de flyttar helt enkelt upp i taket, där trösklarna visserligen är högre men möjligheterna att breda ut sig obegränsade, så länge man inte har anlag för svindel. I taket är en uppsluppen saga i Perecs och Queneaus stil, där språket har makt att upphäva tyngdlagen, men det är också en halsbrytande parodi på socialreportagets och den samhällskritiska romanens andfådda tonläge. På samma sätt som Éric Chevillard gycklade med reseskildringen i Rödöra (2006), leker han här med konventionerna i den sociala indignationsromanen: aldrig har samhällets olycksbarn erbjudits en så svindlande litterär fristad.