Liber amoris

”Himlen är marmor för mig; naturen som omger mig är lika död som hoppet inom mig; ingenting kan ge mig minsta njutning längre, och jag ser inget hopp om en bättre framtid. Jag promenerar utmed stränderna; med den eviga oceanen och den outtröttliga förtvivlan och hennes ansikte som följeslagare. Vart ska jag ta vägen, försakad av henne som mitt hjärta in i minsta nervtråd klamrade sig fast vid? Jag vaknar med henne bredvid mig, men inte som min ljuvliga sängkamrat utan som kadavret efter min kärlek; hon har inget hjärta i sitt bröst, hon är kall, omedveten eller på väg bort från mig; och likmasken gnager i mig, och styngen från obesvarad kärlek, och hopplöshetens rötsår, den ändlösa sorgen.” (Ur Liber Amoris)