Vladimir Lossky och Paul Evdokimov

I den strida ström av landsflyktiga intellektuella, konstnärer och filosofer som den revolutionen utlöste öppnades Rysslands andliga och

intellektuella skattkammare för Västeuropa. Det fanns de som redan var i mogen ålder när de flydde bolsjevikerna eller utvisades av dem,

och som fortsatte att skriva främst på ryska. Men det fanns också de som var unga, som hade vuxit upp i Ryssland och tagit del av dess

arv, men tillbringade hela sitt verksamma liv i främmande land. Det är den generationen som med rätta kan kallas brobyggare.

Främst bland dem var Vladimir Lossky (1903–1958) och Paul Evdokimov (1900–1970). Lossky kom till Frankrike på det berömda

skeppet från S:t Petersburg med alla utvisade filosofer, och Evdokimov, som hade kämpat med vita armén under tre år, flydde via Konstantinopel till Paris med sin mor. Båda engagerade sig i sitt nya hemland och i kyrkan – Lossky intellektuellt, som lärare på Collège de France och aktiv församlingsmedlem i den ryska exilkyrkan, och Evdokimov som andlig tänkare och förkämpe för ekumeniken, rotad i den stora

österländska traditionen. Båda analyserade med skärpa den västerländska kulturens situation och pekade mot det glömda arvet från »den andra kristenheten« – Bysans, de grekiska fäderna och Rysslands staretser. Deras budskap och exempel förblir av största vikt i en kyrka

som fortfarande inte har lärt sig att andas »med två lungor« och i en kultur som riskerar att förlora känslan för det heliga.